1-0 till Mumlan

Mumlan vann matkriget!
Jag har lagt mig platt och viftar med vit flagg.

I helgen bevisade hon återigen sin förmåga att tänka ut hur
hon ska komma åt mesta möjliga mat.
Jag drömmer om att hennes hjärna ska ta till sig annan information
och träning lika lätt men det känns osäkert.
På tal om att det blir som man tänkt sig kan vi väl säga att även
där har Mumlan just nu övertaget.

När det står 2 hästar i stallet som ska samsas i samma hage men som
har helt olika födobehov kan det bli lite trickigt.
Lösningen lika enkel som genial, tänkte jag, var att Mumlan fick
eget hönät på morgonen i lilla hagen.
Emma fick löshö i stora baljan och så skulle de tillsammans då
äta från stora hönätet när lunchgrinden släppte in Mumlan.
Men varför äta från löshöet när man kan stå och noppa i nätet???
Emma lämnar då alltså allt löshö i baljan istället vilket innebar
att Mumlan rusar in och inhalerar det som finns när grinden gått upp
innan hon attackerar det som är kvar i hönätet.
Detta pågick några dagar tills Mumlan helt sonika klev under
lunchgrinden när hennes morgonhö var slut.
Hennes segervissa flin lyste vitt.

När Monica berättade det innan vi skulle tanka på väg till
Tävlingskonferensen på Scandic så kände jag bara att men
ge fetproppen mat så hon storknar!
Jag öppnade bildörren och väste till Monica att "Nu ställer vi in
en silageboll, nu blev jag less!"

Så sagt och gjort, igår åkte det in en boll men vi stoppade den i ett SMHN
(små maskigt hö nät) och hängde upp nätet i ställningen så vi kan hålla
ordning på nätet.
Mumlan stod inne i stallet och tjöt medans vi höll på och fixade.
Hon visste minsann att nu var det ätaätaätaätaätaäta på G.
Det blev nästan självantändning inne i boxen.
Hovarna rörde knappt stallgången när hon skulle ut,
blicken var som två laserstrålar på silagebollen.
Jag hoppas att hon har tränigsvärk i käkarna och att hon som
tack slutar att bocka och slå.
Den som lever får se! eller Den som äter får se!

Det blir alltid som man tänkt sig.

Hur är då min hjärna ihopsatt kan man undra?
Eller är det så att jag tänker tankar jag inte vet om?

Jag har verkligen inte tänkt mig att Millemu skulle bli sjuk
och skickad till de evigt gröna ängarna.
Jag har tänkt att vi skulle bli gamla tillsammans och att hon
skulle tagga ner och bli den duktiga vackra dressyrhästen jag vet
fanns därinne någonstans.
Jag har inte tänkt mig att Mumlan ska bocka och hoppa
och vara stöddig varje gång jag rider.
Hon ska ju bli den bästa hästen jag haft, har jag tänkt.
Lika säker att rida ut på som sin mor, det tänker jag.
Jag har inte tänkt att Hjälten ska ha ont i ryggen.
Han och jag ska tävla dressyr i vår har jag tänkt.
Det kommer att bli rosetter, det tänker jag.

Med en häst borta, en häst justerad och en som är allmänt stöddig,
hur har jag tänkt?
Hur gör jag för att tänka så att det blir som jag tänkt?

Det blev aldrig riktigt sommar eller...

Sommaren vill sig inte riktigt.
Det känns som om den ligger i startblocket och tvekar mellan vår och höst.
Bestämmer sig och rusar iväg men neeeeej det blev en tjuvstart,
tillbaka till startblocken.
Där finns den nu, sommaren, och det kalla i vinden, är det vårvindar friska
eller höstens förebud om snö?
Det är inte ryssvärmen i alla fall , det är då ett som är säkert.
Vem kunde tro att man skulle önska att man skulle få säga
"Kan inte ryssen komma snart?", med värmen alltså.

I leran frodas våren

Eller kanske på våren frodas leran. Det är vilket som.
Vårbruket tar nu fart, med hacka, spade och sopkvast
attackeras hagarna för att få vattnet att försvinna ner i dikena.
Och det är stövlar på!

Mumlan tycker det är bra att det kommer fram jord och
grus, hon får bättre grepp med hovarna när hon ska skrapa,
studsa, sparka bakut och allmänt bara rasta av sig.
Mu och Bayern har upptäckt att det precis utanför hagen
har börjat komma mikroskopiska antydningar till gräs.
Med huvudet under nedersta slanan dammsuger de
snålt det lilla som finns. Jag tror de får i sig mer jord
än gräs och rötter förstås.

Över ängarna svävar Spoven och drillar så mycket de
bara orkar. De har inte mycket annat att göra just, det finns ju
inget gräs framme som de kan bygga bo i.
Några som också står för ett annat säkert vårtecken är pensionärerna
som skottar ut snön på tomten för att få fram gräset.
Undrar om de som Spoven ska bygga bo sen?
Värst är de som kör ut snön med hjälp av snöslungan.
Snöslungan som snart ersätts av gräsklippar muller.

Igår kväll när vi var ute och red uppmärksammades
en MYGGA! Iiiiiiiiiiiiiiih, detta kommer varje vår som
en obehaglig påminnelse om att vi bor i myggrike.
Dock tröstar jag mig med att fåglarna ju har mat
i alla fall.

Vårvindar friska

Även om det just nu kan kännas lite som ett bakslag att det är
-12 på morron så känns det inte så farligt.
Det finns så många härliga vårtecken!
Brännkläppens återvinnings måsar har kommit till byn.
Det låter som om jag är vid havet ibland när de cirklar
och skriker och planerar alla skrovmål de ska få.
Ni vet, det är de där proppmätta måsarna som sitter
och glor på tippen och bara i nödfall rör på sig.
Dvs när de blir hungriga, skiter gör de där de sitter.
Hagarna fylls av hästbajs och luktar sur wettex.
Ja, egentligen så är det vinterns skit som tinar fram
och den lägger sig som ett isolerande skikt på snön,
nu kom jag att tänka på Galieve som lägger sig som
ett skyddande skikt i halsen....
Nå, nu avvek jag från ämnet, jooooo skit var det.
Snön som inte har ett skyddande skikt smälter fortare
och snart har hästarna vallar med bajs där de gått i vinter.
Förutom grabbarna för de lubbar runt i hela hagen.
Vägarna tinat fram till en del vilket gör att broddarna
slits ohämmat, gäller att byta innan de blir helt omöjliga
att få loss.
Pälsar fälls och hästarna ser dammiga ut efter en omgång
med ryktstenen.
Mu har våril och tycker INTE att hon behöver lyssna
på piloten och Mumlan trimmas i lydnad för hand i
grimma på vägen.
Håll i hatten nu ÄR det vår!

Sadelhandtag

Min kära sambo satt och bläddrade i en gammal Ridsport
igår kväll och hojtade på en stund:
"Kolla här, här finns det sadelhandtag!"
Ja, se på f*n det fanns det. Ser ut som ett Pelhamdelta fast
lite längre.
Lite lättare att alltid ha det fastsatt på Mumlans sadel.
Nu har jag en förbygel som jag meckat till.
Igår kväll var det tur jag hade handtag.
Jag fick hålla i ordentligt kan jag lova.
Snart är det bara is ute och då kommer Mumlahumla
att få ett uppehåll i ridningen. Det är nog Kamikaze uppdrag
som det är, just nu.

Det finns mörkbruna också

När jag flyttat upp till Norrbotten och återupptog mitt
hästintresse igen så var det några saker som slog mig direkt.
Det fanns få fuxar och hästarna gick inte tillsammans i stora
hagar utan oftast en och en  eller två och två i små hagar, och det fanns
uppstallning på tävling!

Jag är och har varit ägare till sammanlagt 6 hästar varav 4
fuxar, en brun och en mörkbrun.
Jag har varit skötare åt fuxar innan dess.
Jag minns med glädje Dashing Dane xx, My Flame, Katinka mfl.
De , fuxarna, har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Jag vet inte om jag ska koppla fördomarna mot fuxar till att det finns så
få här i Norrbotten. Jag hade aldrig hört att det skulle vara ngt speciellt
med fuxar innan jag flyttade hit.
Som rödhåriga tror jag bestämt att vi lägger på dem egenskaper de inte har.
Alla mina fuxar har varit underbara!
Det finns många fula saker sagda om just fuxar och speciellt då ston.
Jag säger bara så här, det finns mörkbruna brudar!

Den lilla Mumlan är ljuvlig määäääääään hon är inget för den
skrajsne. Tuff, har attityd, står på bakbenen, flyger i luften, flyger i luften och slår.
Piloten har skaffat sig ett rejält handtag men det är inte alltid jag hinner ta fast mig.
Då hänger jag löst. Varje ridtur är spännande, hur många luftfärder blir det idag?
De kommer oftast helt ur det blå, de jag känner är på gång brukar jag hinna med
att kollra bort med lite aktiviteter.
Och det är väl faktiskt just det som är pudelns kärna, aktiviteter.
Det är ju inte så att hennes mamma förtar sig i hagen direkt och nåt
leka och stoja är det bara inte tal om.
I grabbhagen är det mera drag men då har de silageboll så det går bort.
Fri tillgång till mat är inget för Mumlan, då blir hon för fet till smalsticke
benen.
Mmmmmmmm det är lätt att vara stöddig på backen men man blir
ödmjuk när man själv får känna på.
Jag vet dock i mitt hjärta att Mumlan kommer att bli den bästa häst
jag haft, därom finns inga tveksamheter.
Så jag sätter på mig säkerhetsvästen, knäpper hakbandet, drar åt
sadelgjorden och tränar mig på att snabbt hugga tag i handtaget.
And off we go!

Ömsom vin ömsom vatten

När det går bra ibland och sämre ibland brukar man ju säga att det är
ömsom vin ömsom vatten.
Kan berätta att när det gäller Mumlan blev det vinäger igår.
"Ut och gå med morsan, nä fy och tvi. Såååååååå pinsamt!"
Mumlan var stensur, öronen låg slickade jäms med huvudet,
näsborrarna rynkade och tänderna beredda baki läppen.
Hon tjurade och vresade tills jag kom en sådär 10-20 m före.
Det började redan på en gång så fort vi red iväg.
Mu kan ju skritta på rätt fort och det var ju inte bra.
Skulle försöka gå förbi, det var ju inte bra, tjurade och
skulle vresa mot modern.
Backade och blev ännu surare.
"Men gå förbi då", suckade Fredrik och Mu och stannade.
Väl förbi skulle Mumlan hålla koll så inte den pinsamma modern
skulle komma för nära.
Utanför Muans kraftfält blev den lilla god som guld igen med öronen
framåt och solsken i blick.
Så här skulle hon aldrig bete sig ute ensammen eller med Hjälten.
Det är bara när hon är ute med modern som detta inträffar.
Jag har för mig att de kallas för tonåringar...=)

I väntan på mildare klimat

Den slog till som en smocka, kylan.
Plötsligt var den bara där, med kall andedräkt och hällandes sirap
i alla leder och maskiner.
Utevistelse och härliga ridturer i lagom knarrig snö byttes ut mot eldning i kamin,
filt och skidor på tv. Snön knarrade inte längre, den gnisslade och skrek när man
gick på den. Gnisslar och skriker gör Malin också när hon får kramp i tassarna.
Hon lyfter bedjande de krampande tassarna så att matte ska ta av sig
vantarna och värma.
Vilket jag gör så gärna, sen är mina händer nariga och röda och
ingen handcreme i världen kan få ordning på det.
Idomin salva och tunna bomullsvantar på natten kanske.
Eller en rejäl omgång med min favoritsalva Elizabeth Arden.
The Ponies har fått vara inne lite mera än vanligt och det har
de naturligtvis haft lite synpunkterpå men -36 är inte att leka med.
Då får ögonfransarna vacker rimfrost och snoret i näsan gör
att den fryser ihop.
Hästarna får istappar i skägget och ser ut som norrmännen gör när
de snorat sig runt ett skidlopp.
Rimfrost blir det också på stallets alla fönster så att man inte ser ut
och runt dörren ser det ut som att någon sprayat glasyr.
Det fick också för sig att toksnöa i -26. Det gör att det är fantastiskt
vackert ute.
Det ser ut som grädde.
Imorgon väntar mildare grader och förhoppningsvis en ridtur eller två.

Vi lär oss hoppa.

Eller kanske jag ska skriva, Dixan lär sig ramla av.
Det var några år sen sist, faktiskt.
Då var det Foffelito som bestod mig den äran att få bita i gruset
vid ett hinder på en Pay and Jump.
Nåväl, i söndags var det dags för uppsutten premiär på hopplektion med Kicki.
Sett fram emot detta med en viss skräckblandad förtjusning.
Mumlan tyckte det hela var ascool och frustade och snorflade och var på tårna
i största allmänhet. Hjälten bara suckade och ojjade sig över tröttsamma
tonåringar.
Efter några varv runt ridhuset var det då dags att trava över lite cavalletti
och 2 bommar. Gick bara fint, lite trassel med fötterna i cavallettin men
det löste hon elegant med små skutt. Hjälten fick vara master och vi
hängde på.
Så långt allt väl!
Määääääään säg den frid som varar, på läktarlångsidan trav över 3 bommar,
galopp och sedan ett hopp över 2 bommar som låg på backen.
Detta blev så överväldigande för vår lilla Mumla så hon slog på en brall
från helvetet.
Samtidigt såg hon kortsidan närma sig och vred åt höger,
Att skrika "Fore" i detta läget räckte inte, "TIIIIIIIIIIIIMBER" hade varit att uttrycka
det mera korrekt.
Dixan dråsar i backen med ett dån, det kändes i ryggen, kan jag rapportera.
Ser i ögonvrån hur den lilla nidingen bockar sig iväg i ridhuset, högljutt pruttandes
medan jag ligger i gruset och känner efter hur jag mår. Det gör ont i ryggen.
Musklerna krampar.
"Vad f**n gör du, gamla människa" gnäller de.
Mumlan återvänder till sin nu något mindre entusiastiska pilot och står stilla som
ett offerlamm vid stolen när jag sitter upp igen.
2 varv till med ett kryss till hinder gick utmärkt, utan några fler incidenter,
men där fick det vara nog.
Voltaren, BackonTrack, Linnex och vila ägnades den em och dagen därpå åt.
När är nästa hopplektion?

Snödämparn

Det snöar och det stormar och det blir mycket snö på ängarna.
Det tycker jag är bra. Det finns inget som dämpar en överyster
nybliven 4-åring så bra som en stor äng med rejäl djupsnö.
Det skulle möjligen vara att gå i vatten men det har vi just inte
tillgång till på samma sätt.
När det spritter till i lillkroppen lutar jag mig bara fram lite
och viskar "Ta i du, lilla gumman, busa i snön."
Hon böjer lite på nacken och svarar "Mäh, jag tror jag tar det sen,
uppe på vägen, kärring#####!"
Hon kan till och med tänka sig att gå bakom Hjälten i hans spår,
men tycker hon att han är för omständlig går hon förbi.
Tålamod är inte en av hennes dygder.
Jag säger som Sandra bukar säga om Foffen "Det är tur hon är söt".