Att erkänna

Det kan vara svårt att erkänna.
Att erkänna att det känns motigt.
Att det inte är riktigt roligt.
Att det till och med känns lite skrajsigt.
Allt det som borde vara riktigt roligt och som jag längtat efter.

Ja, att få rida och träna hoppning, dressyr, western och
körning.
Att få galoppera i snön och känna fartvinden.
Att få skratta och vara lycklig för att det är så himla
roligt att få rida på sin egen uppfödning.
För att hon är så fin.

Men när det inte är det för att hon står på bakbenen,
slår och far i luften och är allmänt stöddig.
Jag ramlar av och det gör ont.
Är rädd att hon ska gå omkull när hon reser sig.

Men jag kämpar på och fick en bra push av Olof Röhlanders
veckopepp enligt nedan. Något modifierad.


DET ÄR MIN TUR NU
Det finns andra som också är lämpade, men jag är den enda som verkligen bestämt mig.
Jag har kanske inte störst talang, men jag är den som vill det mest. Det är viktigare för mig.
Stark. Rak i ryggen. Stolt. Fokus på nästa steg. Handlingskraftig. Jag vet att jag behöver göra också, inte bara tänka.
Jag tror inte på mig själv till 100 procent hela tiden, jag hamnar i svackor som alla andra, men jag ska bara ha det här. Det är min tur nu.
Jag tycker inte att jag är störst, bäst och vackrast. Det är inte nödvändigt. Jag är ödmjuk men beslutsam, mer rakt på, mer distinkt, än alla andra. Jag har en annan blick än tidigare.
Vem har sagt att det ska vara lätt? Det är inte ens enkelt att vara sig själv vissa gånger. Upp med mig. Minns varför jag stakade ut den här riktningen från första början. Kom ihåg att jag gör det här för fler anledningar än bara för min egen skull.
En luftig idé. Uppfriskande. Drömmen om att vinna tufsas av vinden, men den finns ändå kvar.
Håll i nu.
Vänta, avvakta, tveka, det är vad som snurrar i huvudet hos de andra. Jag tänker bara: Det kommer inte bättre tillfällen. Jag har väntat länge nog. Gå för det!